Johanna Olofsson om I Like It Like It Was

”Bad, bad boys come with me, come with me” – en textrad som de flesta svenskar över trettio kan sjunga med i. Midi, Maxi och Efti blev i början av 90-talet de yngsta artisterna dittills i Sverige att slå igenom med en hit. Tre unga tjejer från de krigförande länderna Etiopien och Eritrea – två tvillingsystrar och deras bästa kompis – blev medias gullgrisar och turnerade i bland annat USA men efter bara några år blev det helt tyst från trion med de färgsprakande kläderna och uttråkade minerna. När ”Bad, bad boys” klättrade på listorna var Midi, Maxi och Efti fjorton år gamla och gick på högstadiet i Akalla. Idag är de trettio plus och lever helt andra liv.

Farnaz Arbabi och Parasto Backman var klasskompisar med Midi, Maxi och Efti i sin film ”I like it like it was” försöker de göra ett porträtt av den en gång så hajpade trion. De vill ta reda på hur det kändes att stå där i det eftertraktade strålkastarljuset medan de själva kämpade med läxorna. Något som visar sig vara en nästintill omöjlig uppgift, eftersom filmens huvudpersoner inte är sugna på att prata vare sig om sig själva nu eller om tiden som stjärnor.
”I like it like it was” blir istället ett dokument över en svunnen tid. En reflektion över tonåren och hur de formar oss som människor. En film om blommande vänskap som plötsligt tar slut.

Johanna Olofsson jobbar som dj och klubbarrangör, hon frilansar även en del som musikjournalist och jobbar med radioprogrammet P3 Dans.
http://www.myspace.com/johannaolo